lördag 30 juni 2012

Genom talet om "revolution" vill NATO utsträcka stödet för interventionen till grupper som normalt sett är emot imperialistiska krig


Om patriotism och NATOs inflytande över sina krigare i Syrien

På den här bloggen har vi flera gånger skrivit att de som strider under namnet Free Syrian Army och Local Coordination Committées är en del av NATOs krigsansträngning och att det är viktigt att lyfta fram att NATO för krig i Syrien genom ombud precis som USA, Storbritannien m.fl. länder gjorde i Afghanistan på 70-80-talet. Men det betyder inte att NATO har ABSOLUT kontroll utvecklingen.

De som hävdar att det pågår en "revolution" i Syrien försöker spela på svårigheten att skapa sig en bild av exakt vad som händer i Syrien och att de "nog kan finnas", "progressiva krafter". Hittills finns det dock inget som tyder på att det finns väpnade grupper som inte är islamister eller andra NATO-allierade. Även om det fanns det så vore det mycket allvarligt att genomföra anfall mot syriska trupper i det här läget.


I ett läge där man står mitt uppe i ett imperialistiskt anfall måste man ena så många som möjligt mot angriparna och lämna sina åsiktsskillnader i inrikespolitiska frågor åt sidan. Vad innebär det politiskt att i detta läge att föra krig mot Syriens regering? För att göra frågan mer begriplig så kan man jämföra med vad det skulle innebära politiskt att angripa de norska styrkorna i april 1940 när Tyskland anföll Norge. Då kommer argumentet upp att "det inte är samma situation". Det är sant två situationer aldrig är exakt lika men vad de gäller frågan om hur man agerar i en situation av pågående imperialistiskt anfallskrig är jämförelsen helt relevant. 


Ali Malla i Stödkommittén för demokrati i Syrien ger uttryck åt denna mycket viktiga fråga för krigsmotståndet:


 "Syriens fiender vill underblåsa religiösa motsättningar. De vill ha ett inbördeskrig. Vi ska inte gå i den fällan. Konflikten står mellan patriotism (wataniyya) och förräderi (khiyana) inte mellan sunniter och shiiter eller mellan muslimer och kristna. Vi är alla syrier."

Syrien är omringat av USAs militärbaser, Turkiet och andra NATO-länder laddar vid gränsen, USA har förankrat hangarfartyg utanför Syriens kust, USAs allierade talar öppet om anfallskrig och om hur mycket vapen och pengar de skickar till de väpnade grupperna. Att i det läget börja tala om "revolution" i Syrien är ett slugt försök att försöka rättfärdiga NATOs krig genom ombud i Syrien.

Att lyfta frågan om NATOs PÅGÅENDE KRIG I SYRIEN är ett politiskt ställningstagande. Visst kan man välja att lyfta fram den aspekten att NATO inte har absolut kontroll eller så kan man lyfta fram att NATO har sett till att "stora delar av gerillan har därtill på sistone fått tillgång till mer och tyngre vapen – samt pengar att köpa dem för. .. Pengarna används på i huvudsak tre sätt: 1/ att betala löner för avhoppade soldater och officerare, 2/ att förse gerillagrupper med kontanter för att köpa vapen på svarta marknaden och från mindre nogräknade syriska militärer, 3/ att leverera tyngre infanterivapen (granatkastare, raketgevär, fordonsminor, tunga kulsprutor) från givarländernas egna militära förråd och föra in dessa i hemlighet över gränserna från Turkiet, Libanon, Jordanien och Irak." (ur Per Jönssons text nedan)

De krigare i Syrien som är avlönade av NATO, är de inte NATOs trupper? Hur definierar man annars vilken sida de strider på?

För att bli bättre på att argumentera i frågan måste vi försöka få en bättre bild av läget. Kanske kan Per Jönsson på utrikespolitiska institutet bidra till det. 

http://www.ui.se/blog/uibloggen/2012/6/28/syrien--krig-pa-alla-fronter.aspx
"Under det första året var de splittrade och illa utrustade rebellerna ingen match för Assadregimens hårt disciplinerade militärmakt. Men sedan mitten av april har den väpnade oppositionen markant ökat sin slagkraft och på flera ställen i landet mer eller mindre upphävt statsmaktens våldsmonopol. Ironiskt nog inleddes denna militära upptrappning ungefär samtidigt med att den så kallade Kofi Annan-planens eldupphör på båda sidor trädde – eller snarare var tänkt att träda – i kraft.

Det beror inte minst på att olika gerillagrupper – fast långtifrån alla – har lyckats samordna sina krafter inom ett antal militära råd (majlis askeri) på lokal och regional nivå. I den färska rapporten ”Syria’s Maturing Insurgency” från Washingtonbaserade Institute for the Study of War visar veteranofficeren från Irak och Afghanistan Joseph Holliday hur denna organisatoriska kraftsamling har förvandlat spridda bykrigare, klanmiliser och avhoppade soldater till en tämligen effektiv militär gerillarörelse som dagligen förmår hota och skada regeringssidans ställningar. Och då handlar det knappast alls om någon styrning från de Turkietbaserade exilorganisationerna Syriska nationalrådet (SNC) eller Fria syriska armén (FSA). Nej, de regionala militärråden opererar på egen hand, beväpnar sig varhelst de kommer åt och väljer själva tidpunkt och plats för sina militära tillslag, även om flera av dem har valt att beteckna sig som FSA-enheter. De sinsemellan och inbördes starkt oeniga exilledarna för SNC och FSA är enligt Holliday klart överskattade av omvärlden och orsakar numera mest irritation och förakt bland syriska oppositionella av alla de slag.

Åtminstone stora delar av gerillan har därtill på sistone fått tillgång till mer och tyngre vapen – samt pengar att köpa dem för. Ungefär samtidigt med att 70-nationersgruppen ”Syriens vänner” (däribland Sverige) möttes i Istanbul den 1 april beslöt nämligen oljerika Saudiarabien, Qatar och Förenade arabemiraten att stödja den syriska oppositionen med flera hundra miljoner dollar, även för militära syften. Pengarna används på i huvudsak tre sätt: 1/ att betala löner för avhoppade soldater och officerare, 2/ att förse gerillagrupper med kontanter för att köpa vapen på svarta marknaden och från mindre nogräknade syriska militärer, 3/ att leverera tyngre infanterivapen (granatkastare, raketgevär, fordonsminor, tunga kulsprutor) från givarländernas egna militära förråd och föra in dessa i hemlighet över gränserna från Turkiet, Libanon, Jordanien och Irak.
Här spelar framför allt Turkiet en avgörande roll som mellanhand. Enligt saudiska och turkiska diplomatkällor har sedan mitten av maj en särskild operationscentral i Istanbul samordnat vapenförsändelser (med turkiska lastbilar) från syriska flyktingläger i Turkiet till gerillaförband inne i Syrien. ... Ett annat slags utsortering av mottagare sker genom att saudiska vapengåvor huvudsakligen ges till gerillagrupper med koppling till syriska Muslimska brödraskapet, vilket har lett till att sekulära motståndskrafter inte får något alls av de nya vapen- och penningförsändelserna."

fredag 29 juni 2012

NATO vs. Syria

Lägg märke till att detta står i The American Conservative redan i december 2011. Bland de som kommenterar utvecklingen i Syrien finns det många som upprepar NATO-propagandan om att USA "inte vill" anfalla Syrien, att de inte "har råd" o.s.v. Att USA har ekonomiska problem är ju ingen nyhet men det lär inte hindra dem från att bomba Syrien sönder och samman.


"NATO is already clandestinely engaged in the Syrian conflict, with Turkey taking the lead as U.S. proxy. Ankara’s foreign minister, Ahmet Davitoglu, has openly admitted that his country is prepared to invade as soon as there is agreement among the Western allies to do so. "

http://www.theamericanconservative.com/articles/nato-vs-syria/

NATO vs. Syria

Americans should be concerned about what is happening in Syria, if only because it threatens to become another undeclared war like Libya but much, much worse. Calls for regime change have come from Secretary of State Hillary Clinton, who several weeks ago predicted a civil war. That is indeed likely if the largely secular and nationalist regime of Bashar al-Assad falls, pitting Sunni against Shia against Alawite. Indigenous Christians will be caught in the meat grinder. Ironically, many of the Christians in Damascus are Iraqis who experienced the last round of liberation in their own country and had to flee for their lives.
NATO is already clandestinely engaged in the Syrian conflict, with Turkey taking the lead as U.S. proxy. Ankara’s foreign minister, Ahmet Davitoglu, has openly admitted that his country is prepared to invade as soon as there is agreement among the Western allies to do so. The intervention would be based on humanitarian principles, to defend the civilian population based on the “responsibility to protect” doctrine that was invoked to justify Libya. Turkish sources suggest that intervention would start with creation of a buffer zone along the Turkish-Syrian border and then be expanded. Aleppo, Syria’s largest and most cosmopolitan city, would be the crown jewel targeted by liberation forces.
Unmarked NATO warplanes are arriving at Turkish military bases close to Iskenderum on the Syrian border, delivering weapons from the late Muammar Gaddafi’s arsenals as well as volunteers from the Libyan Transitional National Council who are experienced in pitting local volunteers against trained soldiers, a skill they acquired confronting Gaddafi’s army. Iskenderum is also the seat of the Free Syrian Army, the armed wing of the Syrian National Council. French and British special forces trainers are on the ground, assisting the Syrian rebels while the CIA and U.S. Spec Ops are providing communications equipment and intelligence to assist the rebel cause, enabling the fighters to avoid concentrations of Syrian soldiers.
CIA analysts are skeptical regarding the march to war. The frequently cited United Nations report that more than 3,500 civilians have been killed by Assad’s soldiers is based largely on rebel sources and is uncorroborated. The Agency has refused to sign off on the claims. Likewise, accounts of mass defections from the Syrian Army and pitched battles between deserters and loyal soldiers appear to be a fabrication, with few defections being confirmed independently. Syrian government claims that it is being assaulted by rebels who are armed, trained, and financed by foreign governments are more true than false.
In the United States, many friends of Israel are on the Assad regime-change bandwagon, believing that a weakened Syria, divided by civil war, will present no threat to Tel Aviv. But they should think again, as these developments have a way of turning on their head. The best organized and funded opposition political movement in Syria is the Muslim Brotherhood.
Philip Giraldi, a former CIA officer, is executive director of the Council for the National Interest.

torsdag 28 juni 2012

Finns det en revolution i Syrien?

En viktig del av det pågående krigföringen mot Syrien är uppmaningarna att stödja den "syriska revolutionen". Vilka är drivande i denna "revolution"? För att börja reda ut vad som avses med "revolution" i Syriens fall börjar vi med att undersöka vad som allmänt hävdas och sen går vi in på vad revolutionsförespråkarna själva hävdar.


På Wikipedia menar de som har författat texten om "revolutionen" (syrian uprising) att "revolutionen" drivs fram genom att civila och desertörer bildade Free Syrian Army i juli 2011.

Längre ner i texten står det att  Local coordination committes (LCC) bildades i mars 2011 och de satsade på att engagera unga, tidigare oorganiserade aktivister. Dessa kommittéer sägs ha utvecklats separat från den etablerade oppositionen. LCC fungerar på det sättet att krafter utanför Syrien kan "adoptera" en lokal kommitté och skicka pengar m.m. till kommittén.

I texten står det även (med en rad) att den syriska regeringen menar att det finns annan väpnad opposition utöver Free Syrian Army som består av islamister.

Om oppositionen i övrigt står det att Syrian National Council (SNC) bildades i Turkiet i augusti 2011. SNC sägs till större delen bestå av medlemmar i det Muslimska Brödraskapet som är i exil och:
-"Damascus Declarations" avdelning i utlandet,
-Assyrian Democratic Organization,
-"Kurdiska dissidenter",
-Local Coordination Committees
-Kurdish Future Movement Party (sägs vara det enda kurdiska partiet inom Syrien som deklarerat sig vara en del av SNC).

Det skrivs att SNC har uttryckt att det är oppositionens skyldighet att "stödja rebellerna" och att de inte skickar vapen direkt till Free Syrian Army men att de kommer skicka pengar "för att hålla Free Syrian Army  flytande" och att man kan donera pengar till FSA på SNCs hemsida. Det framgår även på wikipediasidan att USA officiellt har deklarerat att SNC är ledande och legitima representanter för Syrien.

Det nämns även att det existerar en National Coordination Committee for Democratic Change (NCC) som främst verkar inom landet och består av 13 oppositionspartier (varav de flesta är vänster), inklusive 3 kurdiska partier. Denna grupp sägs vara en bestämd motståndare till utländsk intervention.

Av det som står att läsa på wikipedia så framstår det alltså som att oppositionen består av:
1. En grupp som får utländskt stöd (NSA/FSA) och som har sin bas utanför landet och,
2. En annan grupp (NCC med 13 partier) som verkar inom landet och som inte får något stöd utifrån.

Men det finns kanske ytterliggare grupper som inte nämns på Wikipedia?
Låt oss se vad de som skriver om "revolutionen" i Syrien hävdar. Kanske de har kontakt med grupper som inte nämns på Wikipedia?

http://www.syriarevolution.com/ (arabisk hemsida, en googleöversättning ger vid handen att de tycks mena att det är Free Syrian Army som genomför "revolutionen".)
http://syrianrevolutiondigest.blogspot.se (förespråkar att SNC skall ta över)
http://www.facebook.com/Syrian.Revolution (på arabiska, en översättning visar att de skriver "Gud är Stor" i vartannat inlägg)
http://www.facebook.com/TheSyrianRevolutionEnglishEdition (i den engelska upplagan använder de inte ordet Gud)
http://www.socialistworker.co.uk/art.php?id=28039 (menar att Local Coordination Committées är de den ledan kraften i revolutionen men att den kan "kidnappas" utifrån av SNC).
http://socialistworker.org/2012/03/05/will-syria-crush-the-revolution (menar att Free Syrian Army genomför "revolutionen")
http://www.free-syria.com/ (stödjer Free Syrian Army)
http://www.unitedfreesyria.org/we-must-intervene-in-syria/ (menar att USA öppet måste anfalla Syrien)
http://www.facebook.com/syriska.revolutionen (svensk grupp som menar att "revolutionen" skall genomföras utifrån med USAs hjälp)
http://www.fjardeinternationalen.se/blog/2012/04/20/revolution-och-reaktion-i-syrien/ (menar att Local Coordination Committés är en del av den "syriska revolutionen".)
http://www.lccsyria.org/ (Local coordination committeés hemsida)
http://www.mcclatchydc.com/2012/06/25/153728/weeks-spent-with-syrian-rebels.html#storylink=omni_popular (menar att Free Syrian Army och Local coordination committeés är "revolutionen")

Med "revolutionen" menas NATOs interventionsstyrkor

Efter genomgången ovan så får man fortfarande fram att oppositionen består av:

1. En grupp som får utländskt stöd (NSA/FSA) och som har sin bas utanför landet och,
2. En annan grupp (NCC med 13 partier) som verkar inom landet och som inte får något stöd utifrån.

Som Svenska Dagbladet rapporterade igår så utgår National Syrian Council och Free Syrian Army från Turkiet där de får vapen och träning av NATO. Free Syrian Army är alltså NATOs interventionsarmé och Local Coordination Committées fungerar som logistiskt stöd för den pågående interventionen. De som talar om en "revolution i Syrien" menar NATOs styrkor. Om de har andra uppgifter så får de gärna presentera dem så att vi utveckla debatten.

En del av som förespråkar att man skall "stödja revolutionen" i Syrien nämner inte vilka de är som de stödjer i Syrien utan hänvisar till "stora demonstrationer mot regimen". När man frågar dem vilka grupper exakt som de stödjer så får man inget svar. I en diskussion med dem om vad som egentligen menas med revolution så säger de att en revolution inte behöver vara som den franska revolutionen att skilda samhällsklasser står mot varandra eftersom det också finns "politiska revolutioner" som innebär ett skifte av regering. Om man använder begreppet på det sättet så kan varje förändring i styret i ett land kallas en "revolution". På det sättet blir de som stödjer NATOs pågående intervention "revolutionärer" och de som är emot "kontrarevolutionärer" och "diktaturkramare". Så om vi för ett ögonblick accepterar deras definition av en revolution som byte av regering i ett land. Den grupp som de vill ska ta över har väl ett politiskt program som de skall implementera vid regeringsskifte? Vilket är då det politiska program som deras "revolutionärer" har? Var finns detta "revolutionära" program?

Vännerna av den "syriska revolutionen" är NATOs trojanska häst inom krigsmotståndet

Det är klart att det finns demonstrationer mot Syriens regering. Det finns ju en stor opposition som vill ha en annan regering och som är mot NATOs intervention. Men demonstrationer och en interventionsstyrka, finansierad, tränad och beväpnad av NATO är ingen revolution utom i sinnena hos NATOs viktigaste allierade, deras trojanska häst inom krigsmotståndet.

Dessa grupper fungerar som ett viktigt politiskt stöd för NATOs intervention och utsträcker stödet för interventionen bland grupper som normalt sett är emot imperialistiska krig. Dessa grupper är särskilt farliga eftersom deras propaganda kan omöjliggöra ett brett motstånd mot krigen. Vi måste i ett tidigt skede avslöja dem och öppet kritisera och fördöma dem så att imperialisterna inte lyckas få med breda lager i sina krigskampanjer.

Tillsammans är vi starka! "Frifräsaren" är en löjlig figur

Ensamma är vi svaga men tillsammans kan vi kraftfullt motverka imperialisternas krig som tycks komma allt oftare. Allt för många har glömt hur viktigt det är med organisering och tycker det är skönt att "vara sitt eget parti". Vi måste organisera oss och bygga upp organisationer som är snabbare och slagkraftigare än NATO-strukturen och gå ut och aktivt upplysa och värva folk. Vi måste sträva efter att ge allt för kollektivet, gemenskapen och de politiska målen och lägga det individuella åt sidan. Det är vårt enda hopp och chans att kunna motverka krigen.

Vem vill vara med och bygga upp något som inte finns?

Media är slagfältet


I flera inlägg har det här gjorts gällande att de kampanjer "för barnen" som har genomförts genom Aftonbladet och tankesmedjan Arena m.fl. är en nödvändig del av NATOs pågående krig mot Syrien. Varje krig måste ges ett mänsklig förklädnad för att hålla krigslusten uppe hos soldater, familjer, politiker, media och den allmänna opinionen, Här utvecklar USAs strateger hur media måste användas som icke-dödlig eldgivning. I själva verket är den i högsta grad dödlig eftersom krigen blir mycket svåra att genomföra utan medias understöd.


Use the media as a "nonlethal fire".

"In 2006, the media is indeed part of the battlefield, and commanders must look at it that way. War in the 21st century is certainly fought in the fourth dimension. All commanders, leaders, and Soldiers must understand that and train for that fight.
Media operations are vital components of the information operations fight. This newsletter explores the role media operations play on the modern battlefield, enumerating battle-tested and proven public affairs training guidance tactics, techniques, and procedures (TTP)"

"This information is furnished with the understanding that it is to be used for defense purposes only; that it is to be afforded essentially the same degree of security protection as such information is afforded by the United States; that it is not to be revealed to another country or international organization without the written consent of the Center for Army Lessons Learned."

"You do not have to regurgitate the Secretary of Defense’s responses, but you can ensure that your messages are in line and focused on how things are from your foxhole. Military leaders must be aware of what is being said to avoid their comments being taken out of context. For example, if the President said yesterday, “There are indications that foreign fighters are involved in conducting these attacks,” and you say, “We have no indications of foreign fighter involvement,” it would appear that you are not on the same sheet of music. If you knew what the President’s statement was, you could have rephrased your response to more accurately articulate your message."

"The interview itself is all about control. You want it; the reporter wants it. You have to learn how to structure effective answers and control the interview. Do not be question-driven; be message-driven. The trick is to use your messages as guideposts and not repeated phrases. This is where skill, preparation, and experience come in. You should be trying to articulate command messages that will positively influence the outcome of your mission. Use the media as a "nonlethal fire.

onsdag 27 juni 2012

Förbättrat debattläge i Sverige?

Det är lätt att få känslan att krigsaktivismen har lagt tappat fart. Det tycks inte vara lika många som ropar efter NATO-anfall som ett stöd till den "syriska revolutionen" idag som för några veckor sedan. En anledning till detta kan vara att NATOs roll i det pågående kriget i Syrien har blivit mera känd. Svenska Dagbladet publicerade igår en artikel som har ett helt annat tonläge än vad som tidigare har synts i de större tidningarna. Tendensen i artikeln nedan är helt klar, nu är det istället Syrien som är offret. Detta faktum, att Syrien, ett litet fattigt land som attackeras av världens rikaste länder och är ett offer för stormakternas politik är viktig fråga som nu (tillfälligtvis?) har fått utrymme. (I internetversionen finns inte den faktaruta som förklarar att USA 2008 gjorde en räd i Syrien och dödade ett antal personer och att Israel bombade Syrien 2007).

Följande rader är viktiga för att flytta fokus i debatten från krigets verkningar till dess orsaker:

"Den ansedde författaren, debattören och journalisten Pepe Escobar skriver i Asia Times Online att rebellerna sedan flera månader får starkt stöd utifrån:
”Alla vet – även om ingen talar om det – att Natos kommandocentral i Iskenderun i turkiska Hatayprovinsen, nära den syriska gränsen, organiserar, tränar och beväpnar den brokiga besättning känd som Fria syriska armén. Alla vet att Qatar, Saudiarabien och CIA ger råd och beväpnar dessa rebeller med nödvändig logistisk hjälp från Turkiet”."

tisdag 26 juni 2012

Vad tycker de svenska partierna? Dags att låta USA/NATO bomba Syrien?

Den som låter mest krigsaktivistisk är Fredrik Malm och kristdemokraten Pethrus men man kan undra om inte Socialdemokraterna bidrar mest till ett kommande storanfall genom att organisera exilsyrier som kan ta över när NATO har lagt landet i ruiner. Socialdemokraternas Urban Ahlin är också synnerligen aktiv i att kräva att "omvärlden" (läs: NATO) skall göra något. Vänsterpartiet har gått ut med att de är emot en intervention, samtidigt kräver de hårdare sanktioner mot Syrien vilket i praktiken blir till en förberedelse för ett fullskaligt anfall. Ni minns väl Irak? Enligt Vänsterpartiet finns ingen NATO-inblandning, istället är det regimen som skall "sluta mörda". Vänsterpartiet har också en stark krigsaktivist i riksdagen som snabbt vill få igång ett NATO-anfall.
Den rörelse som vill dra Tony Blair inför krigsrätt menar att han under irakkriget gjorde sig skyldig till: "Deceit and conspiracy for war, and providing false news to incite passions for war, causing in the order of one million deaths, 4 million refugees, countless maimings and traumas.". 

Tycker du det är dags att sidsteppa FN och bygga en internationell koalition som kan ingripa?
Hans Linde, vänsterpartiet:
– Nej. Det finns ingen ­militär lösning. En intervention riskerar att leda till ett ännu värre lidande för befolkningen. I stället måste vi trappa upp de ekonomiska och diplomatiska påtryckningsmedlen mot regimen.
Urban Ahlin, socialdemokraterna:
– Nej. Vi vill undvika att konflikten trappas upp till ett regionalt storkrig. Kofi Annans fredsplan och arbete måste stödjas. Receptet är att öka pressen på Ryssland.
Bodil Ceballos, miljöpartiet:
– Om inte FN är med skjuter vi oss själva i foten. Jag tror inte att en militär intervention är bästa lösningen. Risken är att vi då får ett fullskaligt krig.
Julia Kronlid, sverigedemokraterna:
– Jag är inte säker på att det skulle gagna freden långsiktigt. Det beror på vad en sådan skulle ­göra. Det känns frustrerande att se på när ­dödandet pågår och samtidigt är det svårt att veta vad som är bäst.
Fredrik Malm, folkpartiet:
– Frestande att fundera i de banorna. Men man måste tänka på att den långsiktiga inverkan på folkrätten kanske inte är önskvärd. För en väpnad aktion tror jag att det i slutändan behövs ett FN-beslut.
Désirée Pethrus, kristdemokraterna:
– Ja, något mer måste ­göras. Det kan inte vara så att FN-stadgans ”ansvar att skydda” gäller för Libyen men inte för Syrien. Därför är det oroväckande när länder som USA så tydligt utesluter ett väpnat ingripande.
Kerstin Lundgren, centern:
– Ja, tidpunkten närmar sig helt klart. Vi vill inte se mönstret från forna Jugoslavien ­upprepas. Vi måste förbereda oss för en handlingsplan om FN fortsätter vara blockerat.
Sofia Arkelsten, moderaterna:
– Utvecklingen i Syrien där våldet och förtrycket ökar är mycket oroande. Vi satsar nu all kraft på att få hela det internationella samfundet att backa upp Kofi Annans ansträngningar att nå en politisk lösning.

Obama avrättar politiska motståndare världen runt

Varför gillar vi Obama?
KRÖNIKA

Can I kick it? YES WE CAN.
Ingen tyckte att det var roligt när jag skämtade om att A Tribe Called Quests gamla dänga skulle bli Barack Obamas nya kampanjlåt. ”It” i det här fallet syftande på konstitutionen eller bara medborgerliga rättigheter i allmänhet. Jag medger att det var ett skämt med lite för många led. Och verkligheten är det dessutom väldigt lätt att hålla sig för skratt inför.
För två veckor sedan avslöjades att president Obama har en ”dödslista”, och att han personligen bestämmer vilka som ska dödas i de amerikanska drönarräderna. Han går igenom förslagen från underrättelsetjänsten, utvalda efter kriterier som administrationen inte vill avslöja, och väljer ut målen. Sen dör de.
Eller också dör någon annan. Vi har ingen möjlighet att veta hur många som dör av misstag. Enligt de regler som administrationen satt upp räknas alla dödade män inom rimlig ålder som ”enemy combatants”. Otroligt praktiskt, förstås. När nyheter kablas ut att ”rebeller” dödats i drönarattacker betyder det alltså bara att de döda var något sånär vuxna män.
Det var lite svårare att hävda när en 16-årig amerikan dog i en drönarattack i Jemen i höstas, men lite svinn får man räkna med.
MAN SKULLE KUNNA föreställa sig att det här väckte bestörtning. Obama pekar och någon dör. Ingen rättegång, ingen bevisvärdering, inget försvar. Han pekar, de dör, oftast ihop med ett gäng oskyldiga förbipasserande.
Det så kallade kriget mot terrorismen påstås innebära att ingen behöver behandlas enligt vanliga lagar. Man behöver inte ens behandla människor enligt krigets lagar, eftersom det är ett så speciellt krig. Man kan, om man är USA:s president eller militär, döda lite som man vill.
Var är bestörtningen? Var är 500 000-mannademonstrationerna genom Berlin? Var är åtminstone alla upprörda artiklar i Aftonbladet? Expressen skrev i en ledare att det här med drönarmord på folk man ogillar väl var okej så länge det bara var USA som höll på, men det vore dumt om Kina började.
DET ÄR VÄLDIGT SVÅRT att slå ifrån sig misstanken att reaktionerna hade varit något annorlunda om det hade varit George W Bush som haft en dödslista.
För vi, och nu räknar jag in mig själv i en bred europeisk centervänster, gillar ju Obama! Vi har tittat på West Wing och vi har följt de slemma republikanernas primärval och skrattat åt fundamentalisten Rick Santorum samtidigt som vi allvarligt sagt till varann att ”herregud om han fick fingret på knappen.”
Skulle Santorum döda fler eller färre än Obama?
Det finns många politikområden för vilka tanken på en republikansk president är verkligt skrämmande. Det gäller särskilt alla som rör underliv och kvinnors kroppar. Det är också tveksamt om en Romney skulle agera annorlunda än Obama, förre presidentkandidaten John McCain förklarade exempelvis att läckorna om dödslistan bara syftade till att stärka presidentens ställning.
KANSKE STÄMMER DET. En stor stödsajt för demokraterna – Democratic Hub – har en stolt sammanställning av vad Obama åstadkommit som president. Mer än hälften av punkterna på listan är döda människor. Han har pekat, de har dött. Bortom lagen.
De dödade ska nu vinna valet åt Barack Obama, mottagaren av Nobels fredspris. Europeisk vänster kommer hurra och glädjas med honom.
Can we kick it? Yes we can
.

Syrier om Syrien

Att syrier får uttala sig om det egna landet kanske inte är så vanligt, åtminstone inte om de har 'fel' synpunkter. Här är i alla fall en intervju (på engelska) med en syrisk politisk analytiker, Ammar Waqqaf, bosatt i Storbritannien.

Kongressledamot Ron Paul: Let's Not Fall for the Same Lies Again!

Två nya lästips

Ofta välinformerade Asia Times har två läsvärda artiklar som beror spelet i och omkring Syrien. Dels en av den indiske veteran-diplomaten M K Bhadrakumar, dels en av den internationelle journalisten Pepe Escobar som skriver mycket om de här delarna av världen. Här kan man få analyser som inte så ofta syns i svenska media.

måndag 25 juni 2012

Lästips om nedskjutningen, med mera

Bloggaren Cornucopia? som hänvisats till här tidigare har skrivit ett nytt inlägg som tar upp såväl tekniska aspekter på flygspaning som de folkrättsliga förhållanden som kan reglera vad man som suverän stat får göra med sitt luftvärn om andra staters flygplan uppträder olämpligt och aggressivt.

söndag 24 juni 2012

NATO-länderna USA, Strorbrittanien, Frankrike, Turkiet har under en längre period varit aktiva i att driva fram det pågående kriget i Syrien. NATO "dras knappast in" i och med att NATO-länderna håller ett möte imorgon. Professor Ove Bring menar istället att "De hade kunnat tona ned allting, men valde en åtgärd för att väcka massmedial uppmärksamhet".

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15023480.ab

Turkiet drar in NATO i konflikten med Syrien


Vraket efter de nedskjutna turkiska  F-4-planet uppges ha lokaliserats. Det ligger på 1 300 meters djup på syriskt vatten, rapporterar turkisk tv.
Turkiet kräver militäralliansens Natos hjälp sedan ett av dess militärplan skjutits ned av Syriens styrkor.
På tisdag möts Natoländerna för att diskutera krisen, uppger en talesperson för militäralliansen.
– Turkiet vill sätta tummen i ögat på regimen i Damaskus, säger professorn Ove Bring.
Planet sköts ned i fredags över internationellt vatten och var ute på en obeväpnad testflygning.
Det säger Turkiets utrikesminister Ahmet Davutoglu om händelsen som gett Syrienkriget ett nytt olycksbådande internationellt fokus.
Planet verkar ha korsat syriska gränsen en stund före nedskjutningen, men Syrien varnade inte på något sätt innan man öppnade eld, uppger utrikesministern, skriver TT.

Rapporterar till Nato

Turkiet kommer inom några dagar att rapportera händelsen till försvarsalliansen Nato, och då åberopa paragraf 4 i Natos Washingtonfördrag, enligt Davutoglu.
Ett möte ska hållas på tisdagen.
– Vi förväntar oss en redogörelse för den senaste incidenten, säger Oana Lungescu, Natostalesperson till nyhetsbyrån Reuters.
Därmed signalerar Ankararegeringen en avvaktande linje. Paragraf 4 går ut på att Natos medlemmar ska rådgöra med varandra när någon medlems säkerhet är hotad.
– Det är remarkabelt att de gör så här. De hade kunnat tona ned allting, men valde en åtgärd för att väcka massmedial uppmärksamhet, kommenterar Ove Bring professor i internationell rätt.
Nästa snäpp upp, paragraf 5, handlar om att alla medlemmar ska kunna bruka militärt våld för att försvara varandra. Det har spekulerats i att Turkiet ska åberopa paragraf 5 om läget längs gränsen mot Syrien förvärras.
– Det hade varit väl drastiskt att göra det nu. Det förutsätter ett väpnat angrepp som kräver kollektivt försvar.
Paragraf 5 har bara åberopats en enda gång sedan Washingtonfördraget 1949 – efter 11-september-attackerna i USA 2001.


Detta har hänt

Ett turkiskt stridsflyg sköts ned av syrisk militär i fredags. Två besättningsmedlemmar saknas fortfarande.
Syrien hävdar att planet sköts ned över över det egna territorialvattnet.
Turkiet har erkänt att flygplanet kan kommit in i Syrien. Men Ahmet Davutoglu, Turkiets utrikesminister, säger på söndagen att planet befann sig i internationellt luftrum när det sköts ned, skriver den turkiska nyhetsbyrån Anadolu.


New York Times om NATOs krig i Syrien

Artikeln bör tas med en stor nypa salt men är ändå intressant eftersom de skriver öppet om deras krig i Syrien.

C.I.A. Said to Aid in Steering Arms to Syrian Opposition

WASHINGTON — A small number of C.I.A. officers are operating secretly in southern Turkey, helping allies decide which Syrian opposition fighters across the border will receive arms to fight the Syrian government, according to American officials and Arab intelligence officers.

Related in Opinion

World Twitter Logo.

Connect With Us on Twitter

Follow@nytimesworldfor international breaking news and headlines.

Readers’ Comments

Readers shared their thoughts on this article.
The weapons, including automatic rifles, rocket-propelled grenades, ammunition and some antitank weapons, are being funneled mostly across the Turkish border by way of a shadowy network of intermediaries including Syria’s Muslim Brotherhood and paid for by Turkey, Saudi Arabia and Qatar, the officials said.
The C.I.A. officers have been in southern Turkey for several weeks, in part to help keep weapons out of the hands of fighters allied with Al Qaeda or other terrorist groups, one senior American official said. The Obama administration has said it is not providing arms to the rebels, but it has also acknowledged that Syria’s neighbors would do so.
The clandestine intelligence-gathering effort is the most detailed known instance of the limited American support for the military campaign against the Syrian government. It is also part of Washington’s attempt to increase the pressure on President Bashar al-Assad of Syria, who has recently escalated his government’s deadly crackdown on civilians and the militias battling his rule. With Russia blocking more aggressive steps against the Assad government, the United States and its allies have instead turned to diplomacy and aiding allied efforts to arm the rebels to force Mr. Assad from power.
By helping to vet rebel groups, American intelligence operatives in Turkey hope to learn more about a growing, changing opposition network inside of Syria and to establish new ties. “C.I.A. officers are there and they are trying to make new sources and recruit people,” said one Arab intelligence official who is briefed regularly by American counterparts.
American officials and retired C.I.A. officials said the administration was also weighing additional assistance to rebels, like providing satellite imagery and other detailed intelligence on Syrian troop locations and movements. The administration is also considering whether to help the opposition set up a rudimentary intelligence service. But no decisions have been made on those measures or even more aggressive steps, like sending C.I.A. officers into Syria itself, they said.
The struggle inside Syria has the potential to intensify significantly in coming months as powerful new weapons are flowing to both the Syrian government and opposition fighters. President Obama and his top aides are seeking to pressure Russia to curb arms shipments like attack helicopters to Syria, its main ally in the Middle East.
“We’d like to see arms sales to the Assad regime come to an end, because we believe they’ve demonstrated that they will only use their military against their own civilian population,” Benjamin J. Rhodes, deputy national security adviser for strategic communications, said after Mr. Obama and his Russian counterpart, Vladimir V. Putin, met in Mexico on Monday.
Spokesmen for the White House, State Department and C.I.A. would not comment on any intelligence operations supporting the Syrian rebels, some details of which were reported last week by The Wall Street Journal.
Until now, the public face of the administration’s Syria policy has largely been diplomacy and humanitarian aid.
The State Department said Wednesday that Secretary of State Hillary Rodham Clinton would meet with her Russian counterpart, Sergey V. Lavrov, on the sidelines of a meeting of Asia-Pacific foreign ministers in St. Petersburg, Russia, next Thursday. The private talks are likely to focus, at least in part, on the crisis in Syria.
The State Department has authorized $15 million in nonlethal aid, like medical supplies and communications equipment, to civilian opposition groups in Syria.
The Pentagon continues to fine-tune a range of military options, after a request from Mr. Obama in early March for such contingency planning. Gen. Martin E. Dempsey, the chairman of the Joint Chiefs of Staff, told senators at that time that the options under review included humanitarian airlifts, aerial surveillance of the Syrian military, and the establishment of a no-fly zone.
The military has also drawn up plans for how coalition troops would secure Syria’s sizable stockpiles of chemical and biological weapons if an all-out civil war threatened their security.

lördag 23 juni 2012

Lästips: Syrisk försvarsförmåga

Den svenske bloggaren Cornucopia? skriver mest om ekonomifrågor men är också någon slags reservmilitär och går ibland in på militära angelägenheter. Nyligen kom en bloggpost som, med stöd av en massa vad jag kallar "militär-porr" (= namn och data för knepiga vapensystem) talar om varför en invasion av Syrien med reguljära styrkor är mindre trolig. Syrierna har bättre kapacitet än libyerna att försvara sig.  Det finns också åtminstone en kommentar till inlägget som har intressanta kompletteringar.

Kanske det turkiska stridsflygplan som påstås ha skjutits ned utanför/på/innanför den syriska gränsen kan ses i det här sammanhanget: syrierna är inte osårbara, men de kan slå hårdare mot flyg som kommer utifrån än vad de försvarslösa libyerna kunde göra.

fredag 22 juni 2012

Tidningen Flamman och "omvärlden"

Tidningen Flamman genomför just nu en undersökning om läsarnas inställning till läget i Syrien. Men hur är egentligen undersökningsfrågan ställd? 

Flamman har till skillnad från de flesta andra tidningar också släppt fram de som är motståndare till det pågående kriget mot Syrien t.ex. Ulla Andersson och det är något mycket positivt. Men redaktionen som har författat frågan i den pågående läsarundersökningen visar att man tyvärr omfattar idéer som praktiken blir en del av  NATOs krigsansträngning.



Situationen i Syrien blir allt mer våldsam. Hur bör omvärlden reagera?

När vi betraktar ett eller flera länder så kan man antingen skilja mellan dess folk och dess regering eller så kan man välja att kan "bunta ihop" folket med staten och använda termen "samhället", "vi i Sverige", "omvärlden", etc. Men är det lämpligt att okritiskt "bunta ihop" befolkningarna i alla världens länder med respektive statsapparat och använda begreppet "omvärlden" när man diskuterar Syrien? Vilka är omvärlden? I dagens läge är det rimligen NATO som avses eftersom det är länderna som ingår i NATO som har kapacitet att "reagera" och "göra något". Om man inte avser att sprida felaktiga föreställningar bör man väl i ärlighetens namn skriva att det är NATO det handlar om. Frågan de borde ha ställt blir alltså: "Situationen i Syrien blir allt mer våldsam. Hur bör NATO reagera?". Men då blir frågan än mer uppenbart absurd eftersom det är NATO som ligger bakom kriget genom att bl.a. beväpna en interventionsarmé som utgår från Turkiet. I en färsk artikel i Flamman uppger Per Jönsson på Utrikespolitisk Institutet att det är "klart att det sedan länge finns utländska legosoldater på rebellernas sida, även britter. Dessa är betalda av Saudiarabien och Quatar.". Saudiarabien och Qatar är två länder som knappast agerar utan att rådgöra med sin närmaste allierade som råkar vara USA. Det lilla Qatar huserar t.ex. en mycket stor stor amerikansk militärbas. Utifrån den information som de själva publicerar bör man rimligen dra slutsatsen att "omvärlden" (USA/NATO) redan gör "något" och "omvärlden" har redan "reagerat". I själva verket är "omvärlden" huvudorsaken till det pågående kriget, precis som kriget i Libyen som fortfarande pågår.

Obama är en pyroman, hans gäng satte fyr på Afghanistan,
nu springer han med facklan i hand och kommer sätta hela
världen i brand?
Hur skulle det vara om de ställde frågan: "Bör NATO sluta att föra krig mot Syrien?".

Skall vi inte börja kräva av journalisterna att de inte bidrar till eller medverkar i anfallskrigen?

torsdag 21 juni 2012

Där kunde det ha smällt!

Enligt Dagens Nyheter som citerar brittiska The Independent var det nyligen hotande nära en händelse som kunde ha startat en farlig kedjereaktion. Ett fartyg var på väg till Syrien från Ryssland med några helikoptrar som skulle levereras efter service. Brittiska regeringen hade planer på att eventuellt att låta sina militärer borda fartyget men avstod. Ett bordat fartyg låter rätt beskedligt jämfört med mycket annat som nu händer i och omkring Syrien, men hade detta skett kunde den ryska reaktionen blivit mycket kraftfull, kanske orsakat motaktioner från NATO, och sedan ger det ena det andra tills det verkliga kriget står för dörren. Om en stat bordar en annan stats fartyg på öppna havet kan det betraktas som en krigshandling så det var bra att britterna avstod. Det ryska fartyget uppges ha återvänt till Östersjön.

tisdag 19 juni 2012

MÅSTE SES: Kongressledamot Ron Paul talade klarspråk om Syrien igår

Offentligt möte i London den 28 juni

Jeremy Corby
Den 28 juni hålls ett möte i London mot NATOs pågående krig i Syrien. Intressant är att Jeremy Corby deltar som en av huvudtalarna. Han sitter i Storbrittaniens parlament för Labour sedan 1983.




Public Meeting Thursday 28 June 6.30pm 
Syria and Iran - No Western Intervention
Room G3 SOAS
Thornhaugh Street Russell Square, London WC1H 0XG

Speakers: 
Jeremy Corbyn MP • Sami Ramadani 
Iraq Democrats Against Occupation
Lindsey German Stop the War Coalition

On June 28 US oil sanctions on Iran are set to take effect, followed by EU sanctions on July 1. Iran has threatened to close the straits of Hormuz in response. Even in the absence of an immediate conflagration, oil sanctions are an attempt to weaken Iran and therefore a prelude to war, not an alternative to it. After recent inconclusive negotiations in Baghdad, the UK national security council warned of a "25-50%" chance of war, most likely following an Israeli strike. Meanwhile increased intervention in Syria is becoming a real possibility. Following the massacre of civilians in Houla, General Martin Dempsey, chairman of the US joint chiefs of staff, declared that the US might take the "military option" if it was "asked to do so". Even the new French president François Hollande has said military intervention in his country's former colonial territory was "not to be ruled out".